thephotofreak.webblogg.se

Att förlora den människa som jag trodde var den viktigaste jag hade, det var tufft.
Men lika tufft var det att tro att jag hade förlorat mig själv i samma sekund.

Jag var rädd för att vara ensam. Jag ville så gärna ha någon att älska. Någon att bry mig om. 

Men förutom min fina familj och mina vänner, så har jag ju fortfarande någon att bry mig om och älska - mig själv! 
Och jag blir faktiskt väldigt lättat när jag inser att jag inte längre behöver oroa mig för att det är något som inte stämmer, att jag sagt något som inte passat, att känslorna ska avta, och att man i slutänden ska bli lämnad. 

 

Det som händer, händer. Och jag tror på att det finns en mening i allt.

 

 

Jag läste någonstans att man borde skriva ner sina drömmar. Att det är först då som man inser vad man vill. Och att det är först då man faktiskt börjar jobba på det. Det blir mer konkret, och inte bara tankar. 

Och jag är en person med väldigt många tankar. Jag har ofta väldigt många tankar, om det mesta, och inte bara om mina drömmar. 

Men jag har också väldigt många drömmar. 

 

Jag insåg idag att det redan är November. Och det betyder att jag faktiskt överlevde förra månaden. Oktober 2013 - den garanterat värsta månaden hittills i mitt liv. Jag inte bara förlorade den människa som jag gjort allt för, jag blev även sparkad till botten. Där blev jag stampad och spottad på. I alla fall kändes det så. Jag hade sjunkit ner i gyttjan på botten. Men jag insåg att när man har nått botten så är den enda vägen uppåt. Jag grinade i några veckor, åt inget och sov inget. Sen lovade jag mig själv att aldrig gråta av samma anledning igen.

 

Jag har börjat förstå vad jag vill med livet. Eller hur mycket jag faktiskt vill, rättare sagt. Jag tror på att allt händer av en anledning - och kanske fanns det något bra med att jag hamnade på botten för en månad sedan - för den här gången tänker jag inte bara klättra tillbaka dit jag var innan - den här gången tänker jag klättra mycket högre än så. 

 

Jag vill så himla mycket. Jag vill uppleva så mycket. Se så mycket. Höra så mycket. Jag vill känna alla dofter jag ännu inte känt. Smaka på all mat jag ännu inte ätit. Jag vill så himla mycket, och det finns ingenting som hindrar mig - och det gäller bara att jag inser det nu.

 

Först och främst vill jag se världen. Jag vill till alla världsdelar och korsa alla världshav. Men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra, och på vilka ställen. Men drömmarna finns där, och jag vet vad jag vill - men jag vet som sagt inte i vilken ordning de kommer hamna än. 

 

¤ Plugga Foto i Santa Barbara, Kalifornien, USA
¤ Plugga foto/media/design i London
¤ Plugga foto/media/design i Paris
¤ Jobba som au pair i Australien 
¤ Backpacka genom Asien
¤ Åka runt i Europa, söka jobb, och se vart man hamnar
¤ Köra en roadtrip genom USA, med bästa vännerna

¤ Jobba som reseledare i Europa

¤ Jobba för AMA / Youthstream 

~ 

 

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad.
Och jag har faktiskt tagit riktigt konkreta steg mot två av mina drömmar som jag skrev upp i början av november!

 

Ser att ni är några stycken som är inne här dagligen! 
Bloggen har inte direkt innehållit det som utlovades - mycket bilder och lite text. Utan snarare tvärtom.
Kanske blir det ändring på det när jag får igång kameran och fotograferandet igen, men just nu känns det bra att ha en liten adress i stora cybervärlden, när jag bara kan låta fingrarna flyga över tangentbordet när de behöver. När hjärnan behöver, eller hjärtat för den delen. 

Jag har aldrig riktigt gillat uttrycket "jag vet inte". Rättare sagt så har jag nog hatat det.
Jag har tyckt att "jag vet inte" bara är ett sätt att undvika sanningen. Oavsett om det varit svaret på en obetydlig fråga om vad man ska äta till lunch, eller om det handlar om livsviktiga känslor och drömmar. 

~ 

Jag hade någon sorts föreläsning förra helgen, på gymnasiet jag tog studenten från i våras. Där berättade jag om mig och mitt liv, klyschigt nog. Som vanligt så hade jag inte tagit mig tid att öva. Så det som kom ur min mun kom verkligen rakt från hjärtat. 
"Hela livet har jag trott att man måste ha allting planerat. (Missförstå mig inte där, för att vara spontan är det bästa jag vet.) Men jag har alltid trott att det varit viktigt att ha livet planerat. Att man måste veta vad man ska göra - vart man ska studera, vart man ska jobba, vart man ska bo, vem man ska leva med. Men nu, ett halvår efter min student, så har jag insett att det inte är så viktigt. Man behöver inte veta vad man vill göra. Eller vart man ska studera eller plugga. Eller vart man ska bo. Och man behöver inte veta vem man vill leva med. Har man sig själv så är det långt mycket bättre än tillräckligt!"
Det där hörde jag alltså mig själv säga - inför ett helt gäng förskräckta niondeklassare. Och jag blev så stolt över mig själv. Jag berättade precis för mig själv att jag duger precis som jag är. 

Allting händer av en anledning. Vissa människor träffar man för att lära sig vilka andra som är viktiga att hålla fast vid. Om det är något som är mening att vara eller inte vara på ett visst sätt, så kommer det att bli så. Kanske inte idag - kanske inte om en månad - men det kommer bli så. 

~ 

Det som är viktigast är att man själv mår bra. Vad spelar det för roll hur många bra saker man gjort, om man inte själv mår bra när man somnar? 
~ 
Det spelar ingen roll vad andra tycker om dig. Om dina åsikter eller dina val. För avsett vad vi gör, så kommer det alltid finnas någon som inte tycker det är tillräckligt.

~

Låt inte din lycka hänga på någon annan människa. Alla gör misstag. Och även om det aldrig var meningen at såra dig - så kommer det göra så himla ont. Bara för att du lutat dig helt mot någon annan.
Först måste man lära sig att stå själv. 

~

Men som sagt. "Jag vet inte" var det värsta jag visste. För ett halvår sedan fanns inte den frasen i mitt ordförråd. Jag visste precis! 
Jag skulle jobba under sommaren. Därefter skulle jag börja studera på Yrkeshögskolan i Göteborg. Jag skulle pendla det första året, för att eventuellt flytta till Göteborg under det andra året. Därefter skulle jag jobba ihop pengar till en resa. Sen skulle jag jobba som yrkesfotograf. Bo tillsammans med killen jag älskade och inte kunde se mitt liv utan. Jag visste precis hur mitt liv skulle se ut.

Och hur blev det? Jag läser då och då Yrkeshögskolans blogg, för att se vad den nya klassen gör - klassen som jag inte fick någon plats i - så redan där sket det sig. Och killen som jag inte kunde se mig leva utan - vart tog han vägen? Men nog lever jag fortfarande - om inte ännu mer nu! Kompisarna jobbar på diverse mat-/klädbutiker, bara några mil hemifrån.

Och vad gör jag? Jag har sökt jobb som reseledare och elefantskötare - bland annat. Jag kollar på möjligheterna att dra till Australien och jobba ett år, eller på att vara Au Pair i USA. 
För ett halvår sedan var det var inte riktigt det här jag hade trott att jag skulle göra idag. 

Jag vet faktiskt inte vad jag vill göra med livet. (Förutom att uppleva en jäkla massa, besöka en massa häftiga platser och prova nya grejer). Jag vet inte vart jag vill bo. Jag vet inte vad jag vill studera till. Jag vet inte vad jag vill jobba med. Och jag är inte ens längre säker på vem jag vill göra allt det där som jag inte vet, tillsammans med. 

Och det är faktiskt en rätt skön frihet i att inte veta! 

~ 

Nyårsafton, 2012-2013, spenderade jag i Kalifornien. Om en månad, nyårsafton, 2013-2014, kommer jag med största sannolikhet spendera någonstans i Sverige. 
Men vem vet vart jag skålar in 2015? Om bara ett år? Kanske sitter jag hemma i soffan med mamma och pappa? Eller kanske sitter jag med ett gäng nya vänner på stranden i Australien? Eller kanske är jag på en fest i Los Angeles? Kanske sitter jag i en lägenhet i någon svensk förort tillsammans med min pojkvän? Eller så sitter jag på tåget, någonstans i Asien, med ryggsäcken i stolen bredvid som enda sällskap?

Jag vet inte. Och just nu trivs jag väldigt bra med det!