thephotofreak.webblogg.se

Jag har aldrig riktigt gillat uttrycket "jag vet inte". Rättare sagt så har jag nog hatat det.
Jag har tyckt att "jag vet inte" bara är ett sätt att undvika sanningen. Oavsett om det varit svaret på en obetydlig fråga om vad man ska äta till lunch, eller om det handlar om livsviktiga känslor och drömmar. 

~ 

Jag hade någon sorts föreläsning förra helgen, på gymnasiet jag tog studenten från i våras. Där berättade jag om mig och mitt liv, klyschigt nog. Som vanligt så hade jag inte tagit mig tid att öva. Så det som kom ur min mun kom verkligen rakt från hjärtat. 
"Hela livet har jag trott att man måste ha allting planerat. (Missförstå mig inte där, för att vara spontan är det bästa jag vet.) Men jag har alltid trott att det varit viktigt att ha livet planerat. Att man måste veta vad man ska göra - vart man ska studera, vart man ska jobba, vart man ska bo, vem man ska leva med. Men nu, ett halvår efter min student, så har jag insett att det inte är så viktigt. Man behöver inte veta vad man vill göra. Eller vart man ska studera eller plugga. Eller vart man ska bo. Och man behöver inte veta vem man vill leva med. Har man sig själv så är det långt mycket bättre än tillräckligt!"
Det där hörde jag alltså mig själv säga - inför ett helt gäng förskräckta niondeklassare. Och jag blev så stolt över mig själv. Jag berättade precis för mig själv att jag duger precis som jag är. 

Allting händer av en anledning. Vissa människor träffar man för att lära sig vilka andra som är viktiga att hålla fast vid. Om det är något som är mening att vara eller inte vara på ett visst sätt, så kommer det att bli så. Kanske inte idag - kanske inte om en månad - men det kommer bli så. 

~ 

Det som är viktigast är att man själv mår bra. Vad spelar det för roll hur många bra saker man gjort, om man inte själv mår bra när man somnar? 
~ 
Det spelar ingen roll vad andra tycker om dig. Om dina åsikter eller dina val. För avsett vad vi gör, så kommer det alltid finnas någon som inte tycker det är tillräckligt.

~

Låt inte din lycka hänga på någon annan människa. Alla gör misstag. Och även om det aldrig var meningen at såra dig - så kommer det göra så himla ont. Bara för att du lutat dig helt mot någon annan.
Först måste man lära sig att stå själv. 

~

Men som sagt. "Jag vet inte" var det värsta jag visste. För ett halvår sedan fanns inte den frasen i mitt ordförråd. Jag visste precis! 
Jag skulle jobba under sommaren. Därefter skulle jag börja studera på Yrkeshögskolan i Göteborg. Jag skulle pendla det första året, för att eventuellt flytta till Göteborg under det andra året. Därefter skulle jag jobba ihop pengar till en resa. Sen skulle jag jobba som yrkesfotograf. Bo tillsammans med killen jag älskade och inte kunde se mitt liv utan. Jag visste precis hur mitt liv skulle se ut.

Och hur blev det? Jag läser då och då Yrkeshögskolans blogg, för att se vad den nya klassen gör - klassen som jag inte fick någon plats i - så redan där sket det sig. Och killen som jag inte kunde se mig leva utan - vart tog han vägen? Men nog lever jag fortfarande - om inte ännu mer nu! Kompisarna jobbar på diverse mat-/klädbutiker, bara några mil hemifrån.

Och vad gör jag? Jag har sökt jobb som reseledare och elefantskötare - bland annat. Jag kollar på möjligheterna att dra till Australien och jobba ett år, eller på att vara Au Pair i USA. 
För ett halvår sedan var det var inte riktigt det här jag hade trott att jag skulle göra idag. 

Jag vet faktiskt inte vad jag vill göra med livet. (Förutom att uppleva en jäkla massa, besöka en massa häftiga platser och prova nya grejer). Jag vet inte vart jag vill bo. Jag vet inte vad jag vill studera till. Jag vet inte vad jag vill jobba med. Och jag är inte ens längre säker på vem jag vill göra allt det där som jag inte vet, tillsammans med. 

Och det är faktiskt en rätt skön frihet i att inte veta! 

~ 

Nyårsafton, 2012-2013, spenderade jag i Kalifornien. Om en månad, nyårsafton, 2013-2014, kommer jag med största sannolikhet spendera någonstans i Sverige. 
Men vem vet vart jag skålar in 2015? Om bara ett år? Kanske sitter jag hemma i soffan med mamma och pappa? Eller kanske sitter jag med ett gäng nya vänner på stranden i Australien? Eller kanske är jag på en fest i Los Angeles? Kanske sitter jag i en lägenhet i någon svensk förort tillsammans med min pojkvän? Eller så sitter jag på tåget, någonstans i Asien, med ryggsäcken i stolen bredvid som enda sällskap?

Jag vet inte. Och just nu trivs jag väldigt bra med det!