2013. Vad ska man säga egentligen?
Eller hur ska jag börja rättare sagt?

~

Det var ett turbulent år.

Jag skålade in året i köket i huset i Oceanside, Kalifornien, tillsammans med mina familj och kusinerna.

Njöt av ytterligare tre veckor på andra sidor jorden.

Fotograferade AMA-premiären från innerplanen, och var nog lyckligare och stoltare än någonsin förr.

Fick min alldeles egna första framsida - bild på Davi Millsaps från AMA Anaheim 1 - Race Magazine nr 1 2013.

Övningskörde en jäkla massa.

Slutspurtade genom sista terminen av gymnasiet.

I princip bodde i skolans fotostudio under en tid. 

Fyllde 19 år. 

Fick en grattishälsning av Bingo Rimér - bland andra. (hähä)

Tog körkort!

Åkte på en hel del spännande roadtrips till öde hus och liknande.

Tog hem två pris - Årets dokumentärfoto - Årets grafiska omslag - under LBS-galan.

Levde livet under världens skönaste studentvecka.

Tog studenten! Men världens bästa klass, världens bästa lärare, från världens bästa skolan, på en världsbäst dag!

Gick på bal i världen vackraste klänning, och med converse på fötterna.

Motocross-VM i Uddevalla, även detta från innerplan. Lyckorus hela helgen.

Spenderade stor del av sommaren i Skaraborg hos pojkvännen.

Fotograferade mina två första bröllop bakom kameran - och hoppas att 2014 bjuder på ännu fler.

Fallens dagar i Trollhättan med lillebror och pojkvän - mina två bästa vänner.

Blev antagen till Högskolan. Jönköping och Väst.

Gjorde en hel del fotojobb.

Var i Stockholm under prideveckan - något av årets bästa - fest i hela stan hela veckan lång.

Firade midsommar med alla mina bästa vänner i en stuga vid Vänern. 

Såg lillebror utvecklas någon fantastiskt inom motocrossen. 

Åkte på diverse crosstävlingar kors och tvärs genom landet.

Åt ihjäl mig på jordgubbar, flera gånger om under sommaren.

Jobbade en hel del för flera tidningar.

Hade en svacka framåt hösten där jag ständigt hade ångest och grinade för att jag inte visste vad jag ville med livet.

Sen kom jag på att man behöver faktiskt inte alltid veta sånt. Det löser sig till slut ändå.

Blev dumpad. Vilket jag trodde var något fasligt hemskt, men som jag nu inser kanske var något positivt ändå!

Överlevde oktober, min första singelmånad på tre år, och hade den värsta månaden någonsin.

Levde i nuet och såg guldkornen i vardagen.

Tittade på en massa Disneyfilmer jag missat sedan tidigare år.

Åt skumtomtar.

Tog priset på spontanitet, och drog med mina fina vänner till Köpenhamn och fotomässan över dagen.

Hängde i Göteborg med en grym fiskebrud.

Började tro på mig själv.

Sökte alla jobb jag bara drömt om förut - reseledare och elefantskötare bland annat.

Förstod äntligen att jag är så jävla stark, och att jag inte behöver någon kille som bekräftar det.

Gick en starta-företags-kurs med störtsköna människor från Drivhuset, och hade 10 sjukt bra veckor!

Var på fest med underbara, nya människor.

Träffade nya människor och fick nya vänner.

Förlorade en del vänner. Men om man inte duger bara för att man går igenom en svår tid - då var de inga jag behövde.

Fick mitt första högskolebetyg. 

Införde en fika-tradition på mejeriet tillsammans med LBS-människor.

Förberedde mig på att säga godnatt till min kissemiss för alltid - men fick med honom hem igen, och är så lycklig för det!

Fick igång fotograferingen igen efter ett uppehåll på över två månader.

Blev kallad på en så grymt efterlängtad arbetsintervju.

Firade jul med min sköna släkt. 

Hade en lugn nyårsafton hemma efter att ha jobbat under en endurotävling i Ulricehamn på dagen.

~

Verkligen ett turbulent år. 

Våren och sommaren var helt fantastisk. När motocrossen drog igång, samtidigt som jag äntligen kunde skymta studenten. Jag tog studenten, gick ut med betyg som jag är galet stolt över, och fick till och med skolan stipendium. Sverige bjöd äntligen på en skön och underbar sommar. Jag levde verkligen i nuet. Umgicks med mina favoritmänniskor, och hittade på en massa kul.

Hösten däremot sög. Aldrig mått så dåligt eller varit så nere under en så lång tid. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna vara glad igen. - Men det är jag. Jag mår verkligen jättebra, även om det är mänskligt att ha pissdagar ibland. Jag tror att allting händer av en anledning, och just nu är jag faktiskt glad att jag inte har någon pojkvän, av den anledningen att det skulle hålla mig tillbaka från så mycket. Just nu har jag mig själv att tänka på, och i år ska jag verkligen göra allt för att uppvakta mig själv! Jag ska utomlands. Antingen för att jobba, eller så får jag jobba här i Sverige för att kunna ta mig utomlands i slutet av året. Jag har en massa planer, och jag är så sjukt taggad på allting. Så ja, just nu är jag faktiskt väldigt lättad över att jag blev dumpad där i slutet av september. Det var definitivt det värsta under förra året - men så här i efterhand så var nog rätt bra ändå. 

~

Allt som allt så var 2013 ett rätt bra år ändå. Det inleddes på bästa tänkbara sätt, och blev bara bättre och bättre framåt sensommaren. Sedan sjönk det rätt rejält, men för att ändå avslutas på ett rätt sjysst sätt. 

~

Nu är jag bara galet spänd, förväntansfull och taggad på att se vad 2014 har att bjuda på. Jag kommer att göra det här året till det bästa någonsin, det är en sak som är säker. (Jag har ju redan inlett med en arbetsintervju för att få drömjobbet, samt en så grym fotografering så att jag började grina av lycka när jag fick respons på bilderna från mina största förebilder.)

~

Tack och bock 2013. Tack för alla oersättligt fina upplevelser, och tack för alla utmaningar och insikter.

2014 - bring it on!

Att förlora den människa som jag trodde var den viktigaste jag hade, det var tufft.
Men lika tufft var det att tro att jag hade förlorat mig själv i samma sekund.

Jag var rädd för att vara ensam. Jag ville så gärna ha någon att älska. Någon att bry mig om. 

Men förutom min fina familj och mina vänner, så har jag ju fortfarande någon att bry mig om och älska - mig själv! 
Och jag blir faktiskt väldigt lättat när jag inser att jag inte längre behöver oroa mig för att det är något som inte stämmer, att jag sagt något som inte passat, att känslorna ska avta, och att man i slutänden ska bli lämnad. 

 

Det som händer, händer. Och jag tror på att det finns en mening i allt.

 

 

Jag läste någonstans att man borde skriva ner sina drömmar. Att det är först då som man inser vad man vill. Och att det är först då man faktiskt börjar jobba på det. Det blir mer konkret, och inte bara tankar. 

Och jag är en person med väldigt många tankar. Jag har ofta väldigt många tankar, om det mesta, och inte bara om mina drömmar. 

Men jag har också väldigt många drömmar. 

 

Jag insåg idag att det redan är November. Och det betyder att jag faktiskt överlevde förra månaden. Oktober 2013 - den garanterat värsta månaden hittills i mitt liv. Jag inte bara förlorade den människa som jag gjort allt för, jag blev även sparkad till botten. Där blev jag stampad och spottad på. I alla fall kändes det så. Jag hade sjunkit ner i gyttjan på botten. Men jag insåg att när man har nått botten så är den enda vägen uppåt. Jag grinade i några veckor, åt inget och sov inget. Sen lovade jag mig själv att aldrig gråta av samma anledning igen.

 

Jag har börjat förstå vad jag vill med livet. Eller hur mycket jag faktiskt vill, rättare sagt. Jag tror på att allt händer av en anledning - och kanske fanns det något bra med att jag hamnade på botten för en månad sedan - för den här gången tänker jag inte bara klättra tillbaka dit jag var innan - den här gången tänker jag klättra mycket högre än så. 

 

Jag vill så himla mycket. Jag vill uppleva så mycket. Se så mycket. Höra så mycket. Jag vill känna alla dofter jag ännu inte känt. Smaka på all mat jag ännu inte ätit. Jag vill så himla mycket, och det finns ingenting som hindrar mig - och det gäller bara att jag inser det nu.

 

Först och främst vill jag se världen. Jag vill till alla världsdelar och korsa alla världshav. Men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra, och på vilka ställen. Men drömmarna finns där, och jag vet vad jag vill - men jag vet som sagt inte i vilken ordning de kommer hamna än. 

 

¤ Plugga Foto i Santa Barbara, Kalifornien, USA
¤ Plugga foto/media/design i London
¤ Plugga foto/media/design i Paris
¤ Jobba som au pair i Australien 
¤ Backpacka genom Asien
¤ Åka runt i Europa, söka jobb, och se vart man hamnar
¤ Köra en roadtrip genom USA, med bästa vännerna

¤ Jobba som reseledare i Europa

¤ Jobba för AMA / Youthstream 

~ 

 

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad.
Och jag har faktiskt tagit riktigt konkreta steg mot två av mina drömmar som jag skrev upp i början av november!

 

Ser att ni är några stycken som är inne här dagligen! 
Bloggen har inte direkt innehållit det som utlovades - mycket bilder och lite text. Utan snarare tvärtom.
Kanske blir det ändring på det när jag får igång kameran och fotograferandet igen, men just nu känns det bra att ha en liten adress i stora cybervärlden, när jag bara kan låta fingrarna flyga över tangentbordet när de behöver. När hjärnan behöver, eller hjärtat för den delen. 

Jag har aldrig riktigt gillat uttrycket "jag vet inte". Rättare sagt så har jag nog hatat det.
Jag har tyckt att "jag vet inte" bara är ett sätt att undvika sanningen. Oavsett om det varit svaret på en obetydlig fråga om vad man ska äta till lunch, eller om det handlar om livsviktiga känslor och drömmar. 

~ 

Jag hade någon sorts föreläsning förra helgen, på gymnasiet jag tog studenten från i våras. Där berättade jag om mig och mitt liv, klyschigt nog. Som vanligt så hade jag inte tagit mig tid att öva. Så det som kom ur min mun kom verkligen rakt från hjärtat. 
"Hela livet har jag trott att man måste ha allting planerat. (Missförstå mig inte där, för att vara spontan är det bästa jag vet.) Men jag har alltid trott att det varit viktigt att ha livet planerat. Att man måste veta vad man ska göra - vart man ska studera, vart man ska jobba, vart man ska bo, vem man ska leva med. Men nu, ett halvår efter min student, så har jag insett att det inte är så viktigt. Man behöver inte veta vad man vill göra. Eller vart man ska studera eller plugga. Eller vart man ska bo. Och man behöver inte veta vem man vill leva med. Har man sig själv så är det långt mycket bättre än tillräckligt!"
Det där hörde jag alltså mig själv säga - inför ett helt gäng förskräckta niondeklassare. Och jag blev så stolt över mig själv. Jag berättade precis för mig själv att jag duger precis som jag är. 

Allting händer av en anledning. Vissa människor träffar man för att lära sig vilka andra som är viktiga att hålla fast vid. Om det är något som är mening att vara eller inte vara på ett visst sätt, så kommer det att bli så. Kanske inte idag - kanske inte om en månad - men det kommer bli så. 

~ 

Det som är viktigast är att man själv mår bra. Vad spelar det för roll hur många bra saker man gjort, om man inte själv mår bra när man somnar? 
~ 
Det spelar ingen roll vad andra tycker om dig. Om dina åsikter eller dina val. För avsett vad vi gör, så kommer det alltid finnas någon som inte tycker det är tillräckligt.

~

Låt inte din lycka hänga på någon annan människa. Alla gör misstag. Och även om det aldrig var meningen at såra dig - så kommer det göra så himla ont. Bara för att du lutat dig helt mot någon annan.
Först måste man lära sig att stå själv. 

~

Men som sagt. "Jag vet inte" var det värsta jag visste. För ett halvår sedan fanns inte den frasen i mitt ordförråd. Jag visste precis! 
Jag skulle jobba under sommaren. Därefter skulle jag börja studera på Yrkeshögskolan i Göteborg. Jag skulle pendla det första året, för att eventuellt flytta till Göteborg under det andra året. Därefter skulle jag jobba ihop pengar till en resa. Sen skulle jag jobba som yrkesfotograf. Bo tillsammans med killen jag älskade och inte kunde se mitt liv utan. Jag visste precis hur mitt liv skulle se ut.

Och hur blev det? Jag läser då och då Yrkeshögskolans blogg, för att se vad den nya klassen gör - klassen som jag inte fick någon plats i - så redan där sket det sig. Och killen som jag inte kunde se mig leva utan - vart tog han vägen? Men nog lever jag fortfarande - om inte ännu mer nu! Kompisarna jobbar på diverse mat-/klädbutiker, bara några mil hemifrån.

Och vad gör jag? Jag har sökt jobb som reseledare och elefantskötare - bland annat. Jag kollar på möjligheterna att dra till Australien och jobba ett år, eller på att vara Au Pair i USA. 
För ett halvår sedan var det var inte riktigt det här jag hade trott att jag skulle göra idag. 

Jag vet faktiskt inte vad jag vill göra med livet. (Förutom att uppleva en jäkla massa, besöka en massa häftiga platser och prova nya grejer). Jag vet inte vart jag vill bo. Jag vet inte vad jag vill studera till. Jag vet inte vad jag vill jobba med. Och jag är inte ens längre säker på vem jag vill göra allt det där som jag inte vet, tillsammans med. 

Och det är faktiskt en rätt skön frihet i att inte veta! 

~ 

Nyårsafton, 2012-2013, spenderade jag i Kalifornien. Om en månad, nyårsafton, 2013-2014, kommer jag med största sannolikhet spendera någonstans i Sverige. 
Men vem vet vart jag skålar in 2015? Om bara ett år? Kanske sitter jag hemma i soffan med mamma och pappa? Eller kanske sitter jag med ett gäng nya vänner på stranden i Australien? Eller kanske är jag på en fest i Los Angeles? Kanske sitter jag i en lägenhet i någon svensk förort tillsammans med min pojkvän? Eller så sitter jag på tåget, någonstans i Asien, med ryggsäcken i stolen bredvid som enda sällskap?

Jag vet inte. Och just nu trivs jag väldigt bra med det! 

 

~

Vanligtvis brukar jag inte vara kompis med mina kvällstankar. De brukar vanligtvis säga mig en massa grejer som jag under dagarna försöker stöta bort. Sådant som jag inte vill höra helt enkelt.

 

Ikväll tycker jag om mina tankar. Och jag spelar "Flaket 2013 MPT10 official" på Spotify. Alltså kan det inte vara annat än bra.

 

Jag har ett tag intalat mig bullshit som att "allting händer av en anledning". Men idag tror jag verkligen på det.

Jag har hittat tillbaka till grymma människor som jag varit utan alldeles för länge. Jag har sökt jobb som jag inte ens hade drömt om för några månader sedan. 
Jag trodde att jag var stark. Sedan var jag säker på att jag inte var det. Men nu vet jag att jag är så mycket starkare än jag någonsin hade trott. 

 

Jag har den bästa familjen man kan tänka sig. 
Världens bästa mamma, även om vi ibland bråkar om ovärda grejer.

Världens bästa pappa, även om vi ibland inte pratar riktigt så mycket som vi borde.

Världens bästa lillebror, även om han har flyttat ifrån mig. (Men tur är väl det - vi bråkar inte längre - vi delar på han tvåmeterbredasäng när jag hälsar på - och jag saknar honom rätt ofta nu faktiskt.)

För att inte tala om mormor, morfar, farmor och farfar. Mina extraföräldrar som matar och underhåller mig nästan dagligen. 

 

Och jag har de bästa vännerna. 
Dem man kan skratta till man kissar ner sig med och som man kan storgrina hos. 

 

Fast bäst av allt är att jag har mig själv. 
Att jag litar på mig själv igen, och att jag vet vem jag är och vad jag vill. 

 

Fick ett gäng frågor skickade till mig. Så jag kände plikten att svara på dem.

 

¤ Vad är ditt drömyrke, och vart?
Drömyrket är fotograf. Frilans - vilket innebär att det är i en resväska - världen över.
Men just nu styr jag mot reseledarplanerna. Drömdestinationen där är inte heller en specifik plats. Jag vill vara överallt, se allt och uppleva allt.

¤ Skulle du kunna gifta dig med din bästa vän?
Jag skulle aldrig kunna gifta mig med någon som jag inte ser som min bästa vän. 

¤ Skulle du någonsin döda någon - och vad skulle i så fall få dig att göra det?
Om någon skulle göra mina älskade illa, alltså verkligen illa på riktigt - då skulle jag nog göra det. Jag tror inte att jag skulle kunna låta bli om jag skulle få chansen. 

¤ Vilken är den senaste boken du läst?
Läser nu Kristian Gidlunds "I kroppen min". Fantastisk bok, människa och berättelse. Man förstår hur mycket ovärderligt man har runt sig, och att man borde uppskatta det mycket mer än man faktiskt gör.

¤ När gjorde du senaste något som du inte ville - vad var det - och varför gjorde du det?
Jag vet inte riktigt. Jag försöker bara göra sådant som jag vill. 
Men en klar grej var för några veckor sedan, när jag klev på bussen och lämnade kvar mina tre senaste år på hållplatsen. Lät bussen ta mig längre och längre bort från människan jag trodde att jag skulle bli gammal med. Och medan milen rullade på, så förstod jag att jag aldrig skulle få vara nära honom igen. Det ville jag inte då. Men jag hade inget val, då valet inte var mitt.

¤ Vart skulle du välja att vara, om du fick välja på alla ställen in världen?
Jag vill ha mitt liv i en resväska, inte mer komplicerat än så. Helst vill jag inte ha någon fast destionation. Jag vill vara på väg någonstans. Se allt, uppleva allt. Men jag vill aldrig ha mer än en armlängds avstånd till människorna jag älskar. 

¤ Vad ljög du senaste om, och varför?
Att jag var okej. För att jag vill vara okej. Och när jag intalar mig själv att jag är det, så tar jag ännu ett steg åt den riktningen. Jag är på god väg. Och stundvis ljuger jag inte ens när jag säger det längre. Det är framsteg.

¤ Vad är det första du skulle rädda om dit hem skulle börja brinna?
(Jag utgår från att mamma, pappa och brorsan redan har hittat ut, och att någon av dem har tagit katten med sig!)
Då skulle jag först rädda hårddisken. Där finns så många bilder - så många minnen.

¤ Vad är den värsta smärtan du känt?
Att få hjärtat krossat.
På andra plats kommer en krossad svanskota. Det följande året var inte så rockigt - men ingenting slår ett krossat hjärta.

¤ Vad var du rädd för när du var liten?
Meningslösa grejer som småkryp. Nu har man lärt sig vad riktig rädlsa är. 

 

¤ Vad motiverar dig?

 

Så mycket glädje och kärlek.

Alla som betyder något för mig var där. 

Jag hade klarat 12 år i skolan.

Så glad. Så lycklig. Så stolt.

Jag skulle göra vad som helst för att få uppelva den dagen igen!